Ett Liv...

Det var det märkligaste...
Dimman ligger tätt klockan tio på morgonen och allt utanför sjukhusets glasväggar verkar stilla...
Mitt i glaskorridoren påväg till kvinnokliniken för att lämna post, så slog en underlig känsla mig. Jag vet inte riktigt vad det var... En konstig känsla av helhet, kanske man kan förklara det som? Eller?
En känsla av "enspårighet" (kom inte på ett bättre ord:P) eller inte.

Att jobba och sedan ha lediga helger, jobbar på schema och har allt planerat, sedan är man fri till helgen. Den ideén bara slog mig att det är behagligt på något sätt. Det är ett jobb jag skulle kunna nöja mig med i framtiden om jag inte kommer på något annat. Det blir ett liv man lever, ett jobb, sedan fritid till att göra vad man vill. Behagligt.
En varm känsla.
Dom brukar jag inte ofta få...
En av de mer behagligaste känslor jag har haft utan någon fysisk beröring på ett långt tag:P

Det är så ovant för mig, att verkligen känna något som man genast vet är sant. Att det inte är något man bara känner för stunden eller en period av en månad m.m.
En känsla som består:) Hittade lite frid förengångs skull.

Dimman pressar sig mot glaset. Andas in allt syre, och får mitt huvud att snurra...

Kom nu Kom nu sköna ängel
sitt inte där med drömmar om en bättre dag
Lev nu Lev nu som en djävul
man måste upp och leva fast man faller isär
Så många tårar vi föll tillsammans du och jag

Drömmen är död men vi lever än
Du var min väg till himmelen!

Autisterna-Himmelen